Hej då Medelhavet!

Vid 14-tiden sa vi hej då till Gibraltar. Det var ett mycket ledsamt hej då, av många anledningar. Dels var Gibraltar en häftig upplevelse, dels var det sista hamnen i Medelhavet – nu bar det ut i Atlanten. Vad väntade där…????.





Vi viste att Gibraltar Strait och Tarifa var ökänt för strömmar, tidvatten och mycket hårda vindar (enligt böckerna blåste det över 30 knop 300 dagar om året och vindar på 50-60 knop var inte ovanliga – hela Medelhavets vindar pressas in i detta trånga sund vilket ger upphov till dessa vindar). Nu hade vi bara 8-10 knop när vi lämnade Gibraltar, men precis som det sades i böckerna så blåste det mer och mer desto närmare Tarifa vi kom. Som tur var hade vi medvind, men motström, så det blev ganska rörigt. Vinden gick dock aldrig över 30 knop, vilket vi är mycket tacksamma för. Bergen i Afrika syntes och känslan av att passera Europas sydligaste punkt var mycket häftig.







Efter Tarifa kunde vi sätta sätta segel (bara genuan, men ändå) och vi gjorde 8 knop ut i Atlantens vida vatten. En häftig upplevelse! Det luktade tång och ”rutten fisk” igen, precis som vi vill det.

Nattsegligen var fantastisk igen (vi börjar verkligen få in det här med nattsegling). Det är spännande, skrämmande, mysigt, läckert, stämningsfullt, etc – allt i ett. Vetskapen om att man skall sitta på vakt i två timmar, ständigt spanande och passande för eventuella hinder, samtidigt som naturen, månen och stjärnorna är närvarande är häftig!

Sedan, efter två timmar, får man krypa ner i sängen och sova lite oroligt innan man blir väckt igen. Under natten lyssnar vi på ljudböcker, tar en macka, spanar i kikaren, kollar radarn, etc. Ibland hinner man till och med att bara sitta och filosofera.