Mycket kan hända på en dag...

Nu har det hänt mycket den senaste tiden, så detta inlägg innehåller både tårar, regn, shopping och militärt förhör.

Farväl och på återseende
Idag har familjen ”Brossan”-Molin + Dempa lämnat båten för denna gång. Vi kramades och tjejerna hade solglasögon på fast det var urgrått väder (och killarna skulle nästan behövt sunglasses de me). Vi tackar för fantastiskt sällskap och väntar otåligt på att de tre av fyra medlemmarna återkommer för översegling Biscaya om drygt en månad. Den fjärde medlemmen måste hem och fundera på om hon skall boka på, men eftersom hon precis har klarat av att segla runt Mallorca med blicken fäst på nästa udde, så kan det kanske vara lite tufft att inte ha någon udde att sikta på under 4-7 dagar. Men hon är ju en tuffing när allt kommer till kritan, så vi får se?!

Shopping i Palma i regn (och hur f:n kommer man in i katedralen?)
När vi blev ensamma kom regnet – jösses vad det regnade!
Ulrika fick lite lyxtid själv i Palmas shoppingkvarter. Efter alla småbutiker vi träffat på under vägen var det himla skönt att hitta de större klädkedjorna såsom Zara igen. Vid lunch kom övriga familjen in till stan – plaskblöta utanpå seglarjackorna. Vi promenerade till katedralen och hade tänkt oss ett besök, men det var stängt (eller så hittade vi inte ingången).

”Samspråk” med kommendörkapten Chavieres
På eftermiddagen tänkte sig Håkan en tur bort till det största shoppingcentret i Palma, Porto Pi, för att kika på en tvättmaskin och en avfuktare. Porto Pi ligger en bit bort och nära vattnet, så han tog gummitarzan. Det skulle han inte gjort! Håkan svängde snyggt in Gummitarzan vid kajen och promenerade upp. Helt plötsligt fanns det en vaktkur – ”man får la säga till”, tänkte Håkan.

Håkans historia fortsätter: Vakten kunde inte ett ord engelska, så efter några trevande försök från min sida så blev det tyst och då tänkte jag att det var bäst att gå tillbaka till båten, men då hände det grejor. Vakten började vifta och skrika och ringde i telefon. Snabbt kom det ytterligare en person, som troligen var vaktchef för hela flottbasen. Inte heller han kunde någon engelska, så mina försök att förklara att jag kommit hit i gummibåt och endast ville ta mig till Carrefour, missförstods totalt. Nu insåg jag att de trodde att jag ville ta mig in på området och åka iväg med en båt – jag lyckades helt enkelt inte förklara att jag kommit med egen båt och nu bara ville åka ut igen.

Även militärerna förstod att något måste göras, så de tillkallade en soldat som de trodde kunde engelska. När han till slut kom (springande över hela området), så visade det sig att hans engelska inte räckte till för att reda ut situationen, tvärt om, det blev bara värre. Jag fick absolut inte röra mig från fläcken, och vaktchefens tonläge blev allt hårdare (jag förstod inte vad han sa, men fattade att han inte var glad). En fjärde person tillkallades och efter en hel del spansk konversation (dem emellan), så eskorterade de mig ner till gummibåten för att jag skulle kunna visa att jag hade en båt liggande vid kajen. Då fattade vaktchefen ett snabbt beslut och sa kort ”Por favor” och pekade tillbaka till vakthuset igen. Med raska steg leddes jag tillbaka till vakthuset och sedan följde 10 minuters totalt stillestånd. De fyra militärerna pratade i telefon oavbrutet och mina försök att få klarhet i vad som hände, gav inga resultat. Tillslut sa jag ”Kan jag ringa min familj och meddela vad som hänt?”, men det fick jag absolut inte, och dessutom ville de gå igenom min telefon för att se om jag tagit några kort på känsliga installationer. Nu var det så att jag lånat Jacobs telefon, så de enda kort som fanns i den var på hans flickvän, och inga kort på några superhemliga militära anläggningar.

Efter en stund dök slutligen en femte person upp - Kommendörkapten Chavieres. På bländande engelska kunde vi diskutera vad som hänt och han sa att det troligen inte skulle bli några problem – han var dock tvungen att stämma av allt med sin chef – en sjätte person (som därmed måste ha varit minst Amiral, eller något liknande). Alla mina personuppgifter togs och även skeppsuppgifterna. Efter att ha ringt till marinan (där vår båt ligger) för att kontrollera uppgifterna, och efter avstämningar med chefen, så meddelade kommendörkaptenen att jag skulle få lämna området. Samtidigt informerade han mig om att anledningen till att de var så känsliga med denna flottbas, var att det är på denna bas som den spanska kungen har sin yacht. Man frågar sig därmed hur de kunde låta mig komma in så långt på området…

Så, till slut blev jag eskorterad av kommendörkaptenen och vaktchefen i bil genom området ner till min lilla gummibåt och de vinkade av mig på kajen. Innan vi skiljdes åt medgav kommendörkaptenen att jag hittat en fantastisk tilläggningsplats för att ta sig till Carrefour – samtidigt påpekade han att tilläggningsplatsen hade den högsta militära säkerhetsklassning och var absolut förbjuden för civila, för att inte tala om utländska sådana.

Nu ikväll blev det äntligen wokad mat igen. Vi fick av våra gäster ingredienser till wok, eftersom vi inte lyckats hitta dessa, varken i Italien eller Frankrike – kanske kan vi hitta detta i Spanien. De har Kinarestauranger, men vi har inte sett några Tairestauranger ännu. Nu behöver vi i alla fall bara cocosmjölk och det måste de ju ha – eller?

Kvällen avslutades med att en något gänglig gast lyckades putta till nedgångsluckorna så att de dunsade ner för trappan och landade hårt på durken, med diverse fula märken på vägen. Efter en stund konstaterade vi dock att det endast var världsliga ting. Det kunde varit värre – pappa kunde ju ha suttit i spanskt militärfängelse!